LOV.

Höstlov nu, men har bara idag och imorgon att vara med mina fucking finaste bästaste fruar. Sedan ska jag till övik och träffa min finaste syster och sedan ska jag till mamma resten av lovet. SÅ KUL VAVAVAVAVVAVAVAVAVVAVA?!?!?
-
Kommer sakna mina fina tjejor här i umeåå, Ska passa på att vara så mycket jag kan med dom idag och imorgon. Innan jag åker till övik och till mamma!!
-
BTW!! Grattis till mig och min underbara ninjagudepicqvinnja! Vi har varit gifta i fyra månader och tre dagar. Den 25/7-11<3

.

Vad har hänt med allt, vad har hänt med alla?
Jag förstår ingenting, det här får mig att falla.
Världen har vridits så hårt ur dess normala
allt har blivit konstigt, utöver det orginala.

Folk som mår dåligt, krafter som ger upp
varför är det så svårt att kliva över ett gupp?
Ett gupp, ett hinder, en motgång i all dess prakt,
allt alla gjort försvinner och allt som alla sagt.

Man glömmer bort vad som händer, man ignorerar och man gråter,
man tror det är värre än det är och som det låter.
För man blundar och tillslut orkar man knappt säga hej,
man skiter i klyschor och repliker som "Det ordnar sig."

För har man tappat något man inte kan leva utan vid sin sida,
så tänker man att man förtjänar att lida.
Men det gör man inte, inte någonstans,
man måste försöka hitta det där som en gång fanns.

Det är lätt att gå vilse i allt detta letande,
tillslut är man så borta att det blir skrattretande.
Men hittar man inget är man inte klar än,
för hur lång tid det än tar så blir det bättre sen.

Det är lätt att tvivla och i stridens hetta,
kan man säga saker som man tycker känns lätta.
Man menar det inte men man säger det ändå,
det är därför man måste fundera på om det är värt att gå.

För lämnar man verkligheten så lämnar man allt,
man lämnar varmt och man lämnar kallt.
Är det verkligen värt att tänka såhär?
Man får lära sig att acceptera allt som är.
Verkligheten försvinner aldrig tyvärr,
var du än går, kommer den finnas där.
RSS 2.0